Sida 12
II. Luktklaveret
»Det var en härlig tid,» brukade han säga. »Hvarför har man nu förlorat förmågan att höra andar knacka?»
Men så vände han åter uppmärksamheten till sin nutid och tog tjänst vid den skandinaviska riksdagen som poet-maskinist vid den stora omröstningsmekaniken. Då riksdagen naturligtvis hade sina sammankomster i Göteborg, hufvudstaden, så delade skalden-maskinisten sin tid mellan nämnde stad och Stockholm, hvilken han af gammal poetisk ovana ansåg vara »intelligensens», såsom det fordom hette, egentliga hemvist i Sverige och inom Skandinavien dela den äran med Köbenhavn. Såsom man finner, hade den unge skalden mycket föråldrade åsigter.
»Tänker ni nu åter på eder gamla ångkrafts-poesi?» frågade Aromasia och vände sig till Apollonides.
»Ack nej, sköna Aromasia,» utropade skalden och talade åter sitt tidehvarfs språk. »Jag tänker på er, vårt århundrades största ododist. Det är ni som satt mina hjärnceller i svängning, det är för er som hvarje nervfiber i min ryggmärg kommer i rörelse. Liksom ängen suckar efter solstrålarne, då den af vattenångor mättade morgonluften lägrat sig öfver landskapet, så darra mitt luktorgans fina slemhinnor efter dofterna från edert ododion.»
Det var på det sättet en romantiker uttryckte sig under det tjugufjärde århundradet, men Aromasia fann talet allt för öfverdrifvit poetiskt.
»Min vän,» utropade hon, under det hennes fingrar ständigt lekte på tangenterna. »Ni glömmer att vi ej mer lefva i de tider, då smicker var ett medel att inverka på kvinnorna. Om jag gjorde rätt, skulle jag låta Oxygen skicka en regnskur öfver er.»
»Ni är grym, Aromasia! Men jag fruktar icke något sådant. Den lefvande kraften i mitt varma blod skall skingra vattenmolekylerna.»
Källa: Project Runeberg ·