Sida 13
II. Luktklaveret
»Det är det vi få se. För öfrigt kan ni själf icke vara okunnig om, huru ni öfverdrifver. Edert smicker låter som hån. Jag känner allt för väl mina svaga krafter och vet, att de icke kunna uppnå det ideal, till hvilket min näsa sträfvar. En Riechmanns tankedjup kan jag aldrig hinna. Känn blott denna enkla öfvergång från aromatisk tre-doft genom half moll-lukt till slut-ozodien. Huru mycket ligger icke i detta enkla drag! Kraft, dödsförakt, styrka, hela historien om den elektromotoriska ilvagnens uppfinning, människans storhet, åskans mullrande samt till och med de särskilda delarne af kometbanan år 1980. Men det är också endast en Richard Riechmann som förmår sammansätta något dylikt.»
»Åh, ni är allt för blygsam. Jag känner ju bäst edert eget storartade odorat Årstiderna? Har ni kanske icke också på ododion framstält materialismens besegrande af kriticismen och Nikaragua-kanalens fullbordan?»
»Det är blott svaga försök. Men när skall den mästare uppstå som skapar framtidens stora luktdrama? Riechmann har icke ordet i sin makt, fastän han är den störste mästare i lukten. Ack, hvarför är ej ni, min vän, en doftkonstnär?»
»Derför att jag endast är skald, en klen skald. Men våra ideal skall ni icke söka i framtiden. Låt oss gå till baka till forna tider.»
»Åh, jag ber ... Kanske ni vill tala om en Tegnér, en Oehlenschläger, en ...»
»Nej, icke så långt till baka. Men låt oss tänka på det härliga verket Den sista fonografen! Se, det var poesi! Ett sådant stycke med ododion-ackompagnemang står högre än alla nutidens skaldeverk och sannolikt äfven än alla framtida.»
Källa: Project Runeberg ·