Sida 211
XXI. Bort från jorden!
Han skådade ned i vattnet, där de tusentals ljusen från boningarne på bägge strandbäddarne och från luftfordonens upplysningar afspeglade sig.
»Skall jag gå att söka upp mina förfäder?»
Det var hvad Apollonides icke längre hviskade, utan högt utropade.
»Ni önskar träffa edra förfäder?» hördes en röst bak om skalden.
Apollonides spratt häftigt till och vände sig om. Han såg en gammal man, hvars drägt icke föreföll ovanlig, men som med ett skalkaktigt, kanske ett hånfullt leende betraktade honom, och hvars ögon lyste på ett underbart sätt, tyckte skalden.
Denne drog sig åt sidan och ville fortsätta sin väg. Främlingen förekom honom alt annat än inbjudande.
»Ännu en som vill håna mig,» tänkte Apollonides, men den gamle höll sig tätt intill honom och fortfor att betrakta honom med samma underliga ögon och samma skalkaktiga eller gäckande leende.
»Är det verkligen eder afsigt, unge man, att uppsöka edra förfäder?» sporde den främmande.
Apollonides teg och ökade på sina steg, men främlingen gick lika fort och tog icke sina blickar från honom.
»Edert namn, unge man, om jag får be,» sade den gamle.
Skalden vände sig i vredesmod mot den påflugne frågaren och var i begrepp att med våld slita sig från honom, då han öfverraskades af det förändrade utseendet i den gamles ansigte. Detta log ännu, men ej mera med det spefulla och hånande uttrycket. Det var tvärt
Källa: Project Runeberg ·