Sida 212
XXI. Bort från jorden!
om ett mildt och deltagande leende, ett som tycktes kunna ingifva förtroende.
»Skulle jag hafva träffat en människa med milda känslor, en som känner medlidande med olyckan?» sade Apollonides för sig själf, som han trodde, men främlingen tycktes förstå alla hans tankar och höra alt hvad han sade, äfven om detta ej högt uttalades.
»Mitt namn är Apollonides,» sade han högt och stannade för att riktigt se in i den gamles underbara ögon.
»Ni är olycklig,» sade gubben.
»Ingen förstår mig,» utbrast skalden. »Alla håna mig.»
»Ni önskar dö?»
»Jag önskade kunna flytta mig till länge sedan försvunna tider.»
»Ja, ni vill söka upp edra förfäder, hörde jag.»
»Kan ni hjälpa mig därmed?» utropade Apollonides som trodde sig hafva funnit en viss tillförsigt i den gamles uttryck, då han talade om förfädren.
»Nej, unge man,» svarade gubben, skakade sitt hufvud och log på nytt.
Apollonides ryckte sig åter från den besynnerlige främlingen, hvars leende han ännu en gång fann afskyvärdt.
»Lugna er, hr Apollonides,» tröstade den gamle. »På lediga stunder går jag ut och söker upp olyckliga för att hjälpa dem. Det är ett gammalmodigt yrke, jag vet det. Också idkar jag det endast, när jag behöfver någon förströelse. Jag går vanligen ej länge förr än jag träffar någon lidande. Det är aldrig någon som plågas af hunger, såsom man ofta fann i forntiden, men de olyckliga äro därför visst icke färre än i gamla dagar.
Källa: Project Runeberg ·