Sida 213
XXI. Bort från jorden!
Jag söker att trösta dem, men det lyckas sällan. Anspråken på lyckan äro vanligtvis af det slag, att de icke ofta kunna tillfredsställas. Jag gör likväl hvad jag kan.»
»Ni tyckes då verkligen vara en människovän,» sade Apollonides, och ännu en gång nalkades han den gamle och räckte med förtroende sin hand åt honom.
»Men en vän som icke kan skaffa er något möte med edra förfäder. Jag har icke den ringaste kännedom af deras närvarande vistelseort. Mina förfäder känner jag dock tämligen till. Jag är af en mycket gammal slägt, skall jag säga er, och har lyckats få reda på åt minstone de förnämsta grenarne i mitt stamträd ända bort till den laurentinska tiden. Jag kan säga er, hr Apollonides, att jag äger en hel mängd, systematiskt ordnade försteningar och benknotor hvilka bevisligen varit mina förfäder under det de genomgått den långa raden af utvecklingen från den lägsta grad af organiskt lif till ryggradsdjurens klass och inom denna sedan till högre former.»
»En vacker samling måste det vara,» sade Apollonides, men som erfor ganska ringa deltagande för förfäder i förstenadt skick.
»Samlingen är verkligen af stort värde,» yttrade den gamle, »och jag kan med stolthet visa henne. Bland de yngre förfädernes öfverlefvor har jag en tand som tillhört ett pungdjur, från hvilket jag härstammar i rakt nedstigande led.»
»Jag lyckönskar er,» sade skalden och suckade djupt.
»Jag har ännu märkligare minnen,» fortfor främlingen, »t. ex. ett i en Köckenmödding påträffadt ostronskal med tydlig, af naturen sjelf inristad namnteckning.»
Källa: Project Runeberg ·