Sida 218
XXI. Bort från jorden!
Rörelsen i staden hade stannat, bullret för ett par timmar upphört. Det var under nattens senare timmar.
Skalden tänkte på det usla jordlifvet, på sin försmådda kärlek, på Oxygens grymma materialism, på det hån han funnit öfver alt, på det odrägliga elände som lifvet bjudit honom.
Han vände sig från verlden under sig, från staden som sof där nere, och hans blickar föllo på den stora reskulan som glänste så inbjudande i månskenet.
»Färdigt!» hade den gamle ju utropat. Eller hade Apollonides drömt det?
Han tog upp eld, gick in i kulan och undersökte henne närmare.
»Ett par vridningar på skrufven här, och kulan slungas ut i rymden,» sade han. »Fri kan jag vara, fri vill jag vara! Bort från jorden! Bort från jordbanans gamla slentrian, från den nötta vägen omkring solen! Jag vill se andra verldskroppar i andra solsystem, vill göra en resa som ännu aldrig någon gjort. Poesiens härlige ande skall styra min färd. Jag skall dikta odödliga sånger under denna resa, men dem skall ingen af jordens grymma invånare få höra. Jag skall taga dem med mig till den verldskropp, där jag slutligen stannar .... Skall kulan någonsin stanna? Kanske att hon i evighet rusar fram åt i rymden? Och jag själf? ... Hvad gör det mig, om jag förgås under färden? Tag då emot mig, du omätliga intet, efter som jag icke får komma till mina förfäder! Jag skall gå ur lifvet på ett sätt som man aldrig förr hört omtalas.»
I vild hänryckning rusade Apollonides ur kulan för att sätta utslungningsmekaniken i rörelse och sedan skyndsamt kasta sig i hennes inre och anträda den långväga färden. Men han stälde sig på orätt sida om
Källa: Project Runeberg ·