Sida 219
XXI. Bort från jorden!
rörelsemaskinen. Denne sattes med lätthet i gång, gjorde beräknad verkan på den stora kulan och slungade henne med förskräcklig fart genom den breda kresimväggen som flög i tusen stycken, men på samma gång slungades Apollonides, hvilken ej hunnit springa in i kulan, på hufvudet ut för bråddjupet.
Vid det buller som orsakades af kulans utslungande skyndade Hemisfärion in i sitt laboratorium och såg till sin förskräckelse, att kulan ej mer funnes där, men att hennes försvinnande åstadkommit en gruflig förödelse.
Försöksstationens öfrige invånare infunno sig äfven, och man hörde en förskräcklig klagan öfver tillintetgörelsen af Hemisfärions snilleverk.
»Det är sannerligen icke gjordt till intet,» utropade gubben. »Men det har sprungit ensamt ut i rymden, och det var ej min afsigt. Ingen planet, ingen sol förmår draga min kula ur hennes bana. I en oändlig, rak linie glider hon nu genom hela området för vårt solsystem och sedan förbi andra solar, långt, långt bort förbi töckenstjärnorna, långt ut i det oändliga.»
»Men hvad är orsaken till att kulan gifvit sig af på ägen hand?»
»Ack, jag saknar min stackars gäst, en olycklig skald. Det är utan tvifvel han som orsakat den tidiga afresan. Månne han följt med?»
Hemisfärion hade knapt hunnit uttala den frågan, förr än man kom och underrättade honom, att en människa, som tycktes hafva fallit ned från tornet, funnits krossad och utan lif vid foten af den höjd, hvars öfversta del upptogs af Lidingsbärgsgatan.
Det var Apollonides.
»Stackars unge man!» sade gubben. »Han längtade att träffa sina förfäder, men jag hade tänkt bjuda
Källa: Project Runeberg ·