Sida 220
XXI. Bort från jorden!
honom på en färd genom verldsrymden. Det hade varit plats för oss två här i min stora kula. Han kunde icke vänta, tyckes det. Jag hade glömt honom. Mitt arbete hade helt och hållet sysselsatt min hjärna. Troligtvis har hr Apollonides försökt resa utan sällskap. Kulan har sannerligen icke gifvit sig af ensam.»
»Och nu är kulan borta. Hvilken förlust!» utropade försöksstationens öfriga tjänstemän.
»Ja, förlusten är icke liten,» medgaf Hemisfärion, »men jag har löst den svåra uppgiften. Jag känner medlet att undvika verldskropparnes dragningskraft, och jag kan nu göra en annan kula, bättre än den förra.»
»Kanske snabbare i sin fart.»
»Det är just det jag hoppas, och jag tager genast i tu med arbetet. Alldeles omöjligt är det icke, att jag kan få den nya kulan så snart färdig och att hon är så mycket snabbare i sina rörelser, att hon kan hinna upp den första. Det bör vara en nöjsam jagt.»
»Ständigt samma goda lynne och samma förtröstan på en god utgång.»
»Hvarför skulle jag icke hafva det? ... Men nu till mitt arbete igen. Jag tager afsked af herrarne och damerna.»
»Och hvad är att göra med den dödade mannen? Skola vi genast skicka honom till bränningsgården?»
»Ack, jag glömde honom ännu en gång. Nej, låt oss icke genast bränna liket. Skicka det till professor Ärencell, att denne måtte få tillfälle att göra några för vetenskapen otvifvelaktigt ganska vigtiga iakttagelser på den stackars skaldens hjärna. Den hjärnan var af gammalmodig utveckling, en forntidshjärna. Sådane äro ganska sällsynta nu för tiden, och vetenskapen bör vara glad att komma öfver ett exemplar. Det är alt hvad vi nu
Källa: Project Runeberg ·