Sida 15
III. En oväderskarl
»Förträffligt!» utropade han. »Jag lyckönskar dig, kära Aromasia. Sällan har jag sett ett så utmärkt urslem som det här. Det har lyckats särdeles väl.»
»Ja, det är ju rätt vackert,» medgaf Aromasia, lutade sig också öfver mikroskopet och såg rätt intagande ut, då hon tillade: »huru många gånger sitter jag icke här och iakttager cellbildningen.»
Det var ett på 2300-talet brukligt sällskapsnöje samt ett tidsfördrif på lediga stunder att ur oorganiska ämnen draga det så kallade urslemmet, den lägsta organiska bildning. Professor Ärencell hade haft den segerglädjen att kunna iakttaga den första otvifvelaktiga uralstringen, och i stället för att leka med papegojor eller knähundar sysselsatte fruntimmerna sig nu med att under mikroskopet betrakta de ganska nätta urslemstyperna.
»Du kommer senare än vanligt,» fortfor Aromasia, »men du har väl mycket att göra?»
»Ja, fabriken är öfverhopad med beställningar,» svarade Oxygen. »Vädret har varit ovanligt tort en längre tid, och vi hafva all möda att skaffa så mycket regn som våra kunder behöfva. Men vi få ej häller komma med en enda droppe mer än som anses behöfligt för tillfället. Jag tror knapt, att något yrke har så kinkiga kunder som vårt. Det ena luftbudskapet efter det andra hopar sig öfver oss: Hvarför vill ni icke utföra våra order? heter det. Vi ha ju bestält regn redan för ett par dagar sedan, och ännu ha vi icke fått en enda liten skvätt. Nå ja, så utföra vi den beställningen, men i hastigheten pumpa vi på kanske något för ymnigt. -- Äro ni alldeles galna, heter det då, tänka ni dränka oss? Skaffa oss nu genast solsken, och det i rykande rappet. -- -- Regn! skriker man från ett håll. Solsken! låter
Källa: Project Runeberg ·