Sida 229
XXII. Safirgrottan
tankar. Hon var åter igen icke så glad som när hon börjat lustfärden.
Plötsligt stod hon framför ingången till en ännu trängre väg hvilken tycktes hafva brutit sig själf genom klippväggen. Det såg lockande ut, tyckte Aromasia. Hon klämde sig fram på den trånga vägen. Centralstationens solar kunde kasta blott ett svagt ljus in i hålvägen, men vid dennes andra ända tyckte Aromasia sig märka ett starkare sken.
Hon skred med raska steg alt längre fram. Vägen gjorde en krökning, och helt oförmodadt fann hon sig i en sal, så bländande skön, att forntidens inbillningsrikaste sagor icke kunnat hitta på hans make. Den sol som upplyste rummet träffade med sina strålar väggar som från mäktiga, fotstjocka, blå och röda kristaller återkastade ljuset. Aluminoxiden hade genom några för själfva orten ägendomliga förhållanden kristalliserat ut sig till de mest praktfulla safirer och rubiner hvilka bildats så klart och regelbundet, att de icke hade behof af någon konstslipning.
Det var skönt, öfverväldigande skönt, men värdet var nu icke så stort som det skulle hafva varit i forntiden, då ädla stenar hade ett helt och hållet konstladt pris. På tvåtusentalet gälde de icke mer än efter sin hårdhet och efter som de voro användbara till tekniska ändamål. Men anblicken i det starka ljuset från en konstgjord sol var så, för att använda ett gammalmodigt ord, trolskt, att Aromasia först ovilkorligen tillslöt ögonen och, när hon åter öppnade dem, stod slagen af häpnad.
Hon hade aldrig skådat något dylikt, aldrig tänkt ens något därmed liknande. Hvilket utomordentligt väsen kunde väl hafva sitt hemvist i denna underbara praktvåning? Hon hade under sin häpnad icke märkt, att
Källa: Project Runeberg ·