Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

salen verkligen tycktes bebodd. Vid en af de skimrande väggarne satt en man framför ett af musslor, sjöstjärnor, ostron och andra hafsdjur af mindre slag konstrikt sammansatt bord, på hvilket ritningar, modeller, små maskiner o. s. v. lågo kringspridda eller, stodo uppradade i viss ordning.

Mannen satt lutad öfver sitt arbete. Ögonen stirrade på en liten maskin som stod närmast honom på bordskifvan. Hufvudet hvilade med rynkad panna i hans ena hand. Den andra handen ritade några figurer på ett papper.

Det var väl trollkarlen själf, ägaren af detta förtrollade slott, herskaren öfver alla dessa blixtrande skatter?

Han såg upp, märkte att han ej vore ensam, stirrade på Aromasia, syntes lika häpen som denna och utropade för sig själf:

»Skulle viljetvingaren verkligen hafva fullbordat sitt värf!»

»Oxygen!» utbrast Aromasia och stannade just då hon ämnat se sig närmare omkring i den prunkande salen.

De voro bägge lika öfverraskade, tycktes det. Men Oxygen hemtade sig först, sprang upp från sin plats och skyndade med öppnad famn mot Aromasia, liksom öfvertygad, att hon genast skulle kasta sig i hans armar.

»Du kommer då ändtligen» utropade han. »Jag har då lyckats tvinga din vilja?»

Men han häjdade sig och stannade hastigt med ännu utsträckta armar. Aromasia skyndade icke i hans famn. Hon stod stilla och betraktade honom med blickar, hvilkas uttryck Oxygen ej förmådde tolka.