Sida 231
XXII. Safirgrottan
»Jag visste icke, att du funnes här,» sade hon med en röst som tycktes något darrande.
»Men du har farit den långa vägen hit till Grönskär?» återtog Oxygen och nalkades åter.
»Jag har kommit med några vänner för att se det märkvärdiga, arbetet,» försäkrade Aromasia, och uttrycket i hennes ord var åter lugnt och fast.
»Därför är jag dig tacksam, älskade Aromasia,» utropade Oxygen. »Du har sökt upp mitt enskilda arbetsrum. Huru finner du det? Jag skulle tro, att ej månge ingeniörer och arbetsledare hafva ett så lysande rum.»
Han fattade hennes hand, hvilken visserligen något motsträfvigt lades i hand, men dock stannade där.
»Jag har ej kommit frivilligt hit,» försäkrade Aromasia, »det vill säga, att jag ingalunda visste hvar ditt arbetsrum vore beläget.»
»Icke frivilligt! Nej, jag vet ... Det är dock mer än besynnerligt ... på så långt afstånd! Eller skulle jag hafva lyckats här om dagen redan vid första försöket?»
»Hvad menar du?»
Hon drog sin hand från honom. Han stirrade än på safirerne och rubinerne, än på den älskade. Ädelstenarnes glans mattades, tyckte han, i jämförelse med hennes skönhetsskimrande drag.
»Ack, Aromasia, jag var för ett par dagar sedan i din närhet.»
»Hos tant Vera, ja.»
»Nej, sedan! Du såg mig icke. Jag var osynlig hos dig.»
»Du nästan skrämmer mig, Oxygen.»
»Kan en kvinna i vår tid låta skrämma sig? Men
Källa: Project Runeberg ·