Sida 232
XXII. Safirgrottan
jag måste bekänna alt för dig. Jag kan ej längre fortfara på detta sätt. Du måste veta hvad du icke själf hittils anat. Du måste ... nej ...»
Han stammade och syntes förlägen, något som Aromasia aldrig förr funnit honom, men hon fortfor att under tystnad forskande betrakta honom.
»Du känner verkningarne af diafot,» återtog han med större lugn.
»Ja, visst!»
»Jag fick en fullständig sats från Köbenhavn. Upptäckten af det underbara ämnet har redan fullkomnats. Man kan på kort stund göra sig osynlig och lika hastigt åter fördrifva verkningarne, så att man hastigt å nyo framträder i sin synliga skepnad.»
»Detta är mycket märkvärdigt. Har du pröfvat det?»
»Det är just hvad jag har. Jag kom osynlig till dig.»
»Oxygen!» utropade Aromasia häftigt, och en stark rodnad färgade hennes kinder.
»Förtörnas icke! Det var af renaste kärlek och det var äfven för vetenskapens skull.»
»För vetenskapens? Hvad vill du säga?»
Oxygen teg, men han kunde ej undvika intrycket af Aromasias blickar som ständigt voro fästa på honom, drogo honom till sig, tjusade honom, kufvade hans vilja, herskade öfver hans handlingar och hans tankar, tyckte han.
»Ack, Aromasia, det är du som funnit den rätte viljetvingaren, tror jag,» sade Oxygen och böjde sitt hufvud inför den unga flickan hvilken helt värnlös stod inför honom i det aflägsna rummet, djupt under hafvet, och likväl var hans herskarinna, i stället för att han
Källa: Project Runeberg ·