Sida 233
XXII. Safirgrottan
trott, det han för beständigt skulle råda öfver hennes vilja.
»Du är icke uppriktig, Oxygen,» sade Aromasia med mild värdighet, och han böjde sitt hufvud ännu djupare. »Du har sökt tvinga min kärlek till dig, och det med andra medel än kärlekens ägna. Jag vet icke hvad du förehaft och jag bekymrar mig ej häller om att veta det. Våra vägar skiljas här för hela lifvet.»
»Aromasia!» ropade Oxygen med ett förtviflans skri som återljöd från grottans innersta. »Du får ej lemna mig ... Apollonides kan ju ej längre stå emellan oss. Hans död ...»
»Hvad? Är Apollonides död?»
»Visste du det icke?»
»Nej! Ack, den arme, den trogne vännen!»
Aromasias ögon tårades, och med djupt sorgligt uttryck sporde hon:
»Talar du sanning, Oxygen?»
»Rena sanningen,» sade han och såg på henne med brinnande blickar, mer forskande än förut. »Du älskade honom!» tillade han, och den gamla svartsjukan lågade åter upp.
»Nej! Jag har aldrig älskat någon annan än den som ständigt misstrott mig,» förklarade Aromasia med fasthet och såg med af tårar skymda blickar in i Oxygens ögon. »Jag har aldrig älskat någon annan än den som misskänt mig och mitt människovärde, som själfviskt satt sig i främsta rummet och litat på andra krafter än kärlekens för att kufva mig i stället för att akta mig, för att råda öfver mig i stället för att med frisk och oägennyttig tillförsigt vandra vid min sida. Sådant lida icke nutidens kvinnor. Det borde du veta, Oxygen.
Källa: Project Runeberg ·