Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

Sådan är icke den sanna kärleken. Därför säger jag dig ock ett oåterkalleligt far väl.»

Hon vände sig mot utgången och ville lemna grottan, men Oxygen skyndade efter henne, fattade ännu en gång hennes hand, bad, tigde, ödmjukade sig, lofvade att älska henne på det sätt hon ville, sade sig hafva fått ögonen öppnade för den verkliga kärleken, försäkrade, att hans uppförande skulle undergå en fullständig förvandling.

Han var varm, öm, alvarlig, uppriktig. Han var slutligen vild af förtviflan. Intet hjälpte.

»Det är för sent,» förklarade Aromasia med af djup rörelse nästan hämmade ord. »Jag lider lika mycket som du, men jag får ej vara svag. Hvad som lofvas i hänförelsens eller förtviflans ögonblick brytes snart.»

Mera kunde hon ej få fram för tårar. Hon slet sig ändtligen lös från hans fasta omarmning.

Uti den trånga gången hördes tant Vera ropa Aromasias namn. Snart låg denna, häftigt snyftande, i sin gamla, ömma och trofasta väninnas famn.

»Du har träffat Oxygen ännu en gång?» hviskade Vera.

»Den sista!» svarade Aromasia.

De upphunno det öfriga sällskapet som icke kunde finna nog lofprisande ord för alt hvad de sett i denne underbare tunnel, men klagade mycket öfver sin otur, att icke hafva träffat Warm Blasius, den utmärkte ledaren af detta utomordentliga arbete. Vera och Aromasia upplyste icke hvar han kunde träffas, och af hela sällskapet var det endast Aromasia som fått skåda safirgrottan.

Den grottan hade gräft sig djupt och fast in i hennes hågkomst. Hon såg henne, tyckte hon, hvarje dag