Sida 239
XXIII. Den underbara kistan
och ingen af dem tviflade likväl på att kranens öppnande skulle hafva till följd, att de alla inom få ögonblick skickades söndersmulade upp till vattenytan.
Men de hade misstagit sig. Oxygens beräkningar voro säkra, och hans djärfhet kröntes af den bästa framgång. De öfrige ingeniörerne måste erkänna hans öfverlägsenhet och fogade sig snart villigt efter alla hans anordningar. Tunnelarbetets fortsättande var tryggadt mot alla faror, och Oxygen själf tycktes hafva återvunnit hela sin skarpsinnighet och sin förmåga att använda sina stora kunskaper på det svåra arbetets ledande. Han tycktes också hafva återfått hela sin verksamhetslust och visade sig blott otålig öfver att icke ännu hastigare kunna intränga i jordens inre.
Tankarne på själfmord hade han helt och hållet öfvergifvit.
»Jag är väl icke någon forntidsmänniska häller!» utropade han. »Sådant där kan man komma att tänka på, när en kroppslig svaghet inträder, men när styrkan återvänder, fly också de svaga tankarne. De passa endast för stackare, som Apollonides, sådana som aldrig vetat hvad styrka vill säga. Det är vår tids stora företräde, att man icke dukar under för sina lidelser.»
Och likväl gafs det, åt minstone under den närmaste tiden efter hans sista sammanträffande med Aromasia, många ögonblick, då han kände sig ofantligt olycklig. Men då tog han med ännu större ifver i tu med arbetet.
»Warm Blasius är en utomordentlig människa,» sade hans medarbetare sins emellan. »Såsom tunnelgräfvare uträttar han ännu mer än såsom väderlekstillverkare, och likväl var han den främste i det yrket i hela Skandinavien.»
Källa: Project Runeberg ·