Sida 240
XXIII. Den underbara kistan
En dag, då Oxygen satt i sitt arbetsrum i en djupare del af tunneln -- till safirgrottan hade han aldrig velat återvända -- anmälde telefonledningen från tunnelns mynning på Grönskär, att en person önskade ett samtal med honom i en angelägen sak.
Oxygen skyndade, så snart han kunde lemna sitt arbete, upp till jordytan, där han under den senare tiden föga visat sig. Han fann där den gamle Hemisfärion, med hvilken han under den tid han varit väderlekstillverkare ofta sammanträffat och för hvilken han hyste stor aktning.
»Jag har kommit för att be om eder hjälp,» sade den gamle herrn. »Ett rykte hade uppstått, att min verldsrymdskula, som för någon tid sedan genom en högst beklaglig händelse släptes ut ur mitt laboratorium, skulle hafva synts i dag på morgonen drifva omkring på Östersjön mellan Stångskär och Grönskär. Jag visste, att sådant vore omöjligt, ty min rymdkula kan omöjligt påverkas af någon dragningskraft och har således ej kunnat falla på jordytan, lika litet som på någon annan verldskropps yta. Hon är för mycket länge sedan långt utanför jordens luftkrets. Emellertid ville jag se hvad som kunnat gifva anledning till det orimliga ryktet. Jag lemnade därför mitt arbete på en liten stund och flög hit ut. Af min kula syntes icke ett enda spår; men under det jag spanade både på hafsytan och under henne -- som ni ser, har jag min dykaredrägt med mig -- upptäckte jag på hafsbotten, närmare Stångskär, ett besynnerligt föremål.»
»Och det var?»
»Det var ett slags kista af ålderdomligt utseende. Hon har klämts in mellan ett par klippor och sitter där
Källa: Project Runeberg ·