Sida 248
XXIII. Den underbara kistan
ansåg sig, så slutade skriften, böra i kistan innesluta alla dessa upplysningar, på det, om hon skulle stjälas från honom eller på annat sätt råka på villovägar, man måtte kunna finna anvisning på ägaren eller åtminstone väcka den mumifierade till lif och kanske äfven föra de viktiga ordensangelägenheterna till ett lyckligt slut.
Hemisfärion och Oxygen sågo på hvar andra och skakade sina hufvud med ett misstroget utseende.
»Hvar är Kvist?» utropade de därpå med en mun.
De angrepo locket med stor ifver, och efter en stunds träget, med mycken varsamhet utfördt arbete lyckades de öppna äfven den inre kistan.
Försigtigt inpackad i bomull, låg där en äldre man i adertonhundratalets drägt. Han såg fullkomligt frisk ut, liksom hade han nyss insomnat, och likväl hade han legat fem hundra år i den ställningen och sannolikt under nästan hela den tiden på Östersjöns botten.
De omkring stående sågo något häpna ut, men Oxygen lutade sig öfver kistan och tog den mumifierade i noggrant skärskådande.
»Utmärkt väl bibehållen!» sade han med ett uttryck af djup beundran.
»Jo, jo, de gamla voro dock icke så dumma som vi gärna vilja tro,» inföll Hemisfärion. »Se, hela den lekamliga sammansättningen är oförändrad. Hvarje nerv, hvarje litet kärl är bibehållet, alldeles som i den här kroppens lifstid. Det är blott den organiska rörelsen som fattas. Det är ett urverk som stannade för fem hundra år sedan och som sedan dess ej dragits upp. Den här hedersmannen ville, att hans organism skulle sättas i gång, när hushyrorna åter började stiga, men han har försofvit sig. Nu hyr ingen menniska mer, nu
Källa: Project Runeberg ·