Sida 249
XXIII. Den underbara kistan
äger hvar och en sin andel af en boningslägenhet. Kanske att vi icke göra honom någon tjänst med att sätta urverket i gång.»
»Det måste likväl försökas,» förklarade Oxygen. »Det är en konst som knapt uppfans, förr än hon åter gick förlorad. Troligtvis förliste den tyske doktorn på samma gång som den här kroppen, men han var icke mumifierad och kunde aldrig mer använda sin uppfinning eller lära den åt någon.»
Man började arbetet med att väcka den sofvande. Länge tycktes alla ansträngningar vara utan verkan. Det gamla tyska förfaringssättet användes med utomordentlig noggrannhet, men den mumifierade gaf icke ringaste tecken till lif.
»Förspild möda!» sade Oxygens medarbetare. »Natten är redan förliden, och vi måste nu återvända till tunneln.»
»Det är rätt,» förklarade Oxygen. »Jag kommer strax efter, men jag vill ännu ej öfvergifva den gamle kamrern.»
Solen hade redan hunnit långt på sin dagsvandring, då den af trötthet insomnade Hemisfärion väcktes af ropet:
»Garçon! kaffe!»
Hemisfärion spratt upp och såg den till lifvet återkallade adertonhundratals-mannen sitta upprätt i kistan och gnugga ögonen under oupphörliga rop på »garçon» och »kaffe». Oxygen stod bredvid honom, och sökte lugna honom, men det syntes, att den förre icke förstod hvad den åter uppväckte önskade.
»Kaffe!» utropade den gamle Hemisfärion som helt hastigt kände sig vaken och glad öfver att arbetet lyckats. »Det lär vi väl icke kunna skaffa er. Kaffebönor
Källa: Project Runeberg ·