Sida 251
XXIII. Den underbara kistan
upplyste Hemisfärion. »Ni har tagit er en liten slummer på lika lång tid.»
»Hvilken dröm! ... Ja, nu påminner jag mig alt ... Skulle jag verkligen ... hå, omöjligt ... Men, underligt är det likväl. Skulle jag hafva sofvit i fem hundra år?»
»Så ungefär!»
»Är jag ej längre i Hôtel de la Tamise vid Rue d'Alger? Är det slut på utställningen?»
»Ni är på Stångskär.»
»Stångskär? Hvar är det?»
»I Östersjön. Ni tyckes ha glömt Stockholms omgifningar. Påminner ni er Sandhamn?»
»Mycket väl. Där var jag ofta hos Elias Sehlstedt.»
»Kände ni honom personligen?» inföll Oxygen. »Efter fem hundra år har man ännu sin glädje åt hans visor.»
Kamrern uttryckte sin tillfredsställelse öfver att vännen Sehlstedts minne ännu lefde och han nytjade tillfället för att tala om sin nära bekantskap med åtskilliga andra framstående författare i senare delen af adertonhundratalet, men vardt på det högsta öfverraskad, när han fann, att deras arbeten voro lika okända som deras namn.
»Månne jag är riktigt vaken?» utropade kamrern. »Jag kommer så väl i håg alt som skedde det i går. Den fina middagen hos Champeaux, i trädgården under glastaket, sedan på kaféerna, lifvet på gatorna, den stora folkfesten, Boulogneskogen med den bländande upplysningen, det obeskrifligt präktiga fyrverkeriet och ... nej, sedan kommer jag icke i håg något mer. Den fördömde doktorn!»
»Tala icke illa om honom,» sade Oxygen. »Det är han som skaffat er tillfälle att få se huru man har det fem hundra år efter det sista verldsutställningsåret.»
Källa: Project Runeberg ·