Sida 18
III. En oväderskarl
sannolikt taga er en fridag när som hälst, hvilket visserligen ej häller är rätt, men som kan falla sig lägligt i morgon, i fall ni då vill deltaga i en utflygt med oss.»
»En utflygt!» utropade Aromasia. »Hvart då?»
»Jag hade tänkt, att vi skulle fara till Nordamerika. Vi få tort väder ännu i flera dagar på hela norra halfklotet, och det vore just lagom att hälsa på vid Niagara!»
»Ack ja!» utropade Aromasia och klappade händerna af glädje. »Till Niagara och se stället, där det märkvärdiga vattenfallet fordom brusade. Men skola vi icke taga tant Vera med oss?»
»Det skulle jag visst vilja,» förklarade Oxygen, »men jag fruktar, att gumman icke förmår göra den tämligen långa luftresan.»
»Du har kanske rätt,» medgaf Aromasia, »men det är skada. Tant Vera är ett mycket snält gammalt fruntimmer.»
»I forna dagar gjorde sådana gamla fruar ännu längre resor i luften, påstås det, och det till och med endast på kvast,» skämtade skalden.
»Det är ett dåligt skämt,» menade Aromasia, »och förskrifver sig från den tiden, då man icke hade aktning för kvinnorna och minst för de gamla af vårt kön.»
»Nu ärar man den gamla kvinnan,» inföll Oxygen, »lika mycket som den ålderstigne mannen, liksom man ej häller håller ungdomen till baka. Det är vår tids vana.»
»Och dess utom,» tillade Aromasia, »har tant Vera uträttat ganska mycket i yngre dagar. Hon var verksam delägare i sin mans grosshandelsrörelse, och efter hans död förestod hon själf kontoret i många år. Det var ingen dag som man ej fann henne vid pulpeten och ingen afton som hon ej samlade omkring sig alla de
Källa: Project Runeberg ·