Sida 255
XXIV. Verklighet eller dröm?
Kamren sade sig mycket väl känna till dessa fabriker.
»Det är en helt liten vas,» sade fröken Rosendoft. »Apollonides’ aska väger ej mer än två kilos. Ett konstverk från den forntid som han så mycket älskade är ju mest värdigt att förvara den olycklige skaldens öfverlefvor.»
»Min vän Kvist,» sade fru Skarpman-Stormfågel. Hon hade redan hunnit så långt i förtrolighet, att hon på det sättet tilltalade mannen från adertonhundratalet »Min vän Kvist, ni är ju egentligen mycket gammal, men ni bär edra år med heder.»
»Tack vare doktor Schulze-Müller,» inföll Hemisfärion.
»En sådan doktor kunde ni behöfva, så vidt det icke redan vore alt för sent,» utropade fru Skarpman-Stormfågel skarpt och spetsigt till den gamle vetenskapsmannen.
Denne tackade för välönskningen, men förklarade, att han ingalunda vore i behof af någon doktor Schulze-Müller, emedan han inom några dagar skulle få sin nya verldsrymdfarare färdig och gifva sig af på jagt efter den kula som den olycklige Apollonides släpt ut.
»Min vän Kvist,» återtog fru Skarpman-Stormfågel och närmade sig kamrern, »jag vet ej huru det kommer sig, men jag tycker, att jag varit bekant med er i många år.»
»Gamla minnen från adertonhundratalet,» anmärkte Hemisfärion.
Fru Skarpman-Stormfågel låtsade icke höra anmärkningen.
»Jag tycker, att ni deltagit i alla våra öden,» fortfor hon, »varit en af vår krets och sällskapat med oss öfver alt.»
»Fru Skarpman har rätt,» sade kamrern. »Jag vet ej häller, huru det kommer sig, men jag tycker mig
Källa: Project Runeberg ·