Sida 35
V. Konserten
profåret. Åh, det är illa gjordt af Ozodes. Det är något som den hederliga oväderskarlen borde få veta, eller hvad, fru Skarpman?»
De bägge damerna började hviska mycket ifrigt med hvar andra. Fru Skarpman-Stormfågel log, men det var hvad som i forntidens romaner kallades ett »olycksbådande leende». På 2300-talet använde man icke sådana uttryck, men det kan nog hända, att sjelfva saken fans.
»Känner ni fröken Rosendoft,» frågade en äldre man i damernas granskap och vände sig till ett fruntimmer på sin ena sida.
»Åh ja! något, skulle jag tro,» svarade den tillfrågade.
»Är det sant, att hon tycker om den där författaren, som skrifvit Det sista lokomotivet?»
»Det tror jag visst är sant, men hennes kärlek lär icke vara besvarad. Skalden älskar en annan, efter hvad jag hört, och kan icke förlika sig med lilla Rosendofts nutidsåsigter.»
»Jag har låtit mig berättas ...»
»Tyst! Där är Ozodes. Hvad hon är vacker!»
Ett bifallssorl gick genom salen. Ett stort antal herrar skyndade fram till konsertgifverskan och öfverlemnade till henne tjocka pappersbundtar. Det var den tidens sätt att uttrycka sin förtjusning. Handklappningar hade länge sedan kommit ur bruk. Blommor ansåg man också otjänliga. Af lager fans ej mer ett enda blad. Alla lagerträd hade så utplundrats under de närmast föregående århundradena, att de helt och hållet gått ut. Man hade slutligen användt stammarne och grenarne för att bränna rökoffer åt unga debutanter. Nu gaf man
Källa: Project Runeberg ·