Sida 34
V. Konserten
var just hvad jag också hört omtalas som den nya sammansättningen.»
»Så löjligt!» sade fröken Rosendoft ännu en gång.
Den unga fröken var af en gammal slägt, af dem som fordom kallades adliga, men hon var ock ett barn af sin tid och ville hällre lukta något af mekanik eller politik.
»Det doftar vårblommor,» sade fru Skarpman-Stormfågel och förde det lilla kortet till sin näsa.
Programmen hade vid sådana tillfällen en doft som lät ana hvad konserten skulle komma att innehålla.
»Det sägs, att Ozodes öfvertalats att låta oss känna något mycket gammalt,» sade fröken Rosendoft. »Jag hade icke trott, att en kvinna i våra dagar kunde öfvertalas till något."
»Eder anmärkning är riktig,» yttrade öfverintendenten. »Det är också något besynnerligt i den här saken. Efter hvad jag hört, skall det vara en underlig forntidsskald som inverkat på konstnärinnan.»
»Ah, hvad säger ni?» utropade fröken Rosendoft och reste sig till hälften från sin bekväma plats. Det låg ett uttryck i hennes ögon som skulle gifvit en forntida författare anledning att skrifva något om den försmådda kärlekens kval.
»Jag säger blott hvad jag hört,» tillade öfverintendenten mycket försigtigt.
»Så-å! Lilla Ozodes står i förbindelse med en skald!» utropade fru Skarpman. »Hon skulle likväl gifta sig med en oväderskarl, efter hvad jag tror mig veta, och profåret lär snart vara till ända.»
»Ja visst,» inföll den lilla fröken. »Han heter Oxygen, det vet jag, och lär göra alldeles utmärkta regnbyar. Det kan bestämdt icke vara långt kvar af
Källa: Project Runeberg ·