Sida 37
V. Konserten
några hundra år sedan, men tillverkningen skedde efter Aromasias egna föreskrifter.
Allas näsborrar vidgade sig, men samtalen fortfore lika obehindradt. Det var en af fördelarne vid dessa luktkonserter, att man ej behöfde iakttaga någon tystnad. Luktsinnets verksamhet hämmades ej af det sorl som gick genom salen under hela konserten. Många hade förvånat sig öfver det ämne som konstnärinnan valt och med ett visst misstroende börjat vädra de första satserna, men misstroendet byttes snart i förtroende för konstnärinnans smak och stora förmåga och öfvergick sedan till förtjusning öfver hennes snille.
Först kände man doften af spädt gräs och vårens förstlingar bland blommorna, ljufva, aningsfulla luktackorder som fylde sinnet med friska tankar och nytt lif, som tycktes bryta med alt gammalt och föråldradt och visa på en glad framtid. Det var oskuldens, aningens och hoppets årstid. Därpå fördes man genom några lyckade luktöfvergångar in i sommarens rikaste öfverflöd. Konstnärinnan framlockade ur sitt klaver doften af nyslaget gräs, af smultron och de blommor som företrädesvis tillhöra den årstiden. Man njöt af dessa dofter och kände, huru sommarkraft och sommarglädje genomströmmade ens hela varelse.
»Ack, det är skönt, det är härligt, det är ljuflig sommar!» utropade många i salen, och flera skyndade fram till konstnärinnan för att lemna henne ännu flera värdepapper.
Men så kommo dofter som kändes något kvalmiga.
»Vi äro i rötmånaden!» pustade man i salen, torkade svettdropparne från pannan och längtade efter svalka.
»Hett, men snillrikt!» förklarade fru Skarpman-Stormfågel.
Källa: Project Runeberg ·