Sida 38
V. Konserten
»Aldeles för kvaft!» ropade fröken Rosendoft. »Jag tror, att jag går min väg.»
Men de kraftiga sommardofterna dogo småningom bort; andra, mindre uttrycksfulla, kanske ej häller aldeles så välluktande, trädde i de förras ställe. Det var något visset och svårmodigt som åstadkom dystra hösttankar, men snart kände man en stark vindoft och lukten af åtskilliga frukter hvilket motvägde den förra lukten, dock för att endast öfvergå till en stark lukt af alkohol hvilken följdes af alt underligare dofter och slöt med fullständig graflukt som framkallade rysning och bäfvan.
Fruntimmerna satte sina näsdukar för munnen, och herrarne ryckte på näsorna under vidrigt ansigtsspel.
»Det är afskyvärdt,» förklarade fröken Rosendoft.
»Åh, det är snillrikt,» sade öfverintendenten. »Jag tänker på en storartad beställning af begrafningskläder eller åt minstone på några tusen vinterrockar.»
Men det mästerliga odoratet slöt med några tröstande doftackorder, i hvilka man återfann några af de första vårsatserne, mycket svaga, det är sant, och ganska obestämda, men som dock framlockade ett nöjdare uttryck på de närvarandes ansigten.
Konserten var dermed afslutad. Inga andra nummer förekommo den aftonen. Luktarne gåfvo sitt bifall till känna genom att till konstnärinnan öfverlemna ännu några hundra aktier i de bästa handels-, slöjd- och bankföretag.
»Hvilket fjäsk!» sade fröken Rosendoft.
»Se, där ha vi den tokige poeten igen!» ropade fru Skarpman-Stormfågel.
»Ytterligare skandal,» förklarade fröken.
»Ja, i sedlighetens intresse böra vi utföra vår öfverenskommelse,» sade frun.
»Och det genast,» tillade fröken.
Källa: Project Runeberg ·