Sida 72
VIII. Riksdagsval och hjärtekval
Och så var det åter slut på de nyktra betraktelserna. Oxygen berusade sig med svåra misstankar och dyster svartsjuka. I sitt rus svor han att icke gifva vika. Han måste hämnas öfver att vara undanskjuten, att vara bedragen af den kvinna han så högt älskat.
Svartsjukan och hämndkänslan funnos i det tjugufjärde århundradet i lika hög grad som i äldre tider, men dessa känslor nytjade ej längre dolk eller gift. Deras vapen voro riksdagskandidaturer och mera dylikt. Själfva Apollonides skulle kanske nödgas erkänna, att detta vore ett framsteg, om också föga romantiskt.
Men lagstiftningsarbetet? Skulle det bero af kärlek eller svartsjuka? Hade det i forntiden aldrig berott af några mänskliga svagheter?
Aromasia hade en svår strid med sig själf. Hon var uppfostrad i åsigten om kvinnans lika rätt med mannen samt att kärleken aldrig kunde försvaga den rätten. Men den gamla boken, i hvilken hon kommit att läsa den ofvan nämnde aftonen hos sin gamla fränka, hade ledt hennes tankar i en annan riktning.
Med den uppfostran hon fått och som ej haft till uppgift att blott utveckla hennes konstnärliga anlag, utan äfven att göra henne, liksom alla andra kvinnor, skicklig till äfven offentliga värf, kände hon sig icke underlägsen att deltaga i lagstiftningen. En sådan underlägsenhet hos kvinnan hade man icke vetat af under de senaste århundradena och minst på den tid, om hvilken nu är fråga. Visst var Aromasia ännu ganska ung, men ungdomen lade på 2300-talet inga hinder i vägen för att utföra offentliga uppdrag, utan ansågs till och med som ett företräde. Det var den företagsamma kraftens och
Källa: Project Runeberg ·