Handbok i pedagogisk snickerislöjd till tjenst för lärare och vid själfstudium

10 tigt sådant — i lärarens hand, och a tt lika litet som ett verktyg kan helt och hållet själfständigt utföra ett arbete lika litet kan m etoden någonsin vara det väsentliga vid un- dervisningen, utan att städse lärarens förm aga att kunna till- läm pa densam m a härvid blir det algörande. A nvänd al en slciclclig lärare — detta uttryck dock m åhända ej här taget i dess sedvanliga m ening — skall en god m etod alltid gifva bättre resultat än en dålig, m edan för en underhaltig lärare äfven den bästa m etod blir af jäm förelsevis ringa värde. K lart är nu, att äfven slöjden, vare sig densam m a be- traktas som ett skolans undervisningsäm ne i vanlig mening eller som ett rent uppfostringsm edel, m åste på ett metodiskt sätt behandlas. A llm änna m etodiska regler få då äfven här sin tilläm pning och bland dessa först och främ st de, hvilka gem enligen betraktas såsom hufvudregler näm ligen, att under- visningen shall utan språng fo rtg å fr å n det lättare till det svårare, fr å n det enldare till det m era sam m ansatta, fr å n det bekanta till det obekanta; dessa regler em ellertid städse så uppfattade, att en m etod först uppkom m er, när utgångspunkten för densam m a är tillräckligt lätt, enkel och bekant. Vid upp- ställandet af en m etod för undervisning i slöjd kan m an svår- ligen taga någon annan indelningsgrund, såvida densamma om öfnin- skall vara fullt rationel, än efter de s. k. öfningarne. Med r J"r- öfning förstår m an i denna m ening m aterialiets bearbetande m edelst ett eller flera verktyg på visst sätt och m ed visst syfte. Dessa öfningar kunna näm ligen ordnas uti en följd i enlighet med här om näm nda m etodiska regler, hvilket där- em ot ej gärna skulle kunna ske, om m an läte verktygen själfva utgöra indelningsgrunden, då ju exem pelvis vid tvenne verk- tyg några öfningar utförda m edelst det ena af dem kan vara lättare, några därem ot svårare än de öfningar, som utföras medelst det andra. A tt ej heller m odeller kunna blifva en läm plig indelningsgrund torde äfvenledes vara själffallet, ty dessa äro blott tillfälliga uttryck för öfningarne. Då man därföre talar om, a tt m odellerna i en serie äro ordnade från det lättare till det svårare, så m enas därm ed tydligtvis, att de uti dessa m odeller förekom m ande öfningarne framgå på