Sida 11
Berättelse om anställda gräfningar i Svenska Grafminnesmärken
dess vippiga blomhufvud, hvilket Surväplingen alldeles saknar. " Enahanda förhållande
möter icke sällan.
Sur-klöfver; Vahlenb. — Klöf afser de (tre-) klufna bladen, och är tilldeladt flere likbladade örter, såsom eg. Klöfver (Trifolium),
Vatten-klöfver (Menyanthes), m. fl. — Isl. Klauf, klöf: deraf: klyfva, klöfja, m. fl. | Surkåls-tuppor: Floda. FI. Dali — Med kål benämner allmogen i vissa
orter de fleste ätliga växter, och äfven andra, då de äro grofbladiga och saftfulla. Jfr. ört brukas dessutom flerstädes bland Surkålen. Dalska bemärkelsen af Tuppa (= blomma) är förr ofta anmärkt. Små-såirä: Elfdalen. FI. Dal. — Betyder: Små-sura; kanske till skilnad från den större Suran, Äng-syran (Rumex). Äfven i N. Vestm. får man höra: Sura.
Har-väpling; Wahlenb. — Se ofvan; i öfr. okändt om namnet i sin helhet har någon egentligare 1. väsendtlig betydelse. Knapt!
Gök-syra, Wahlenb. — Om detta namn gäller det samma. Den 25 April, som allmogen tror vara gökens första dag, och derför kallar Gökdagen, har jag sett denna sura i blomma.
Gök-mat: Östergötland, Linn. — Likaledes. Jfr. hvad ofvan är sagdt.
Vår-hane: Skåne; tr. kr. Lund och Malmö; F. R. Ask. — Tidig vårblomma. Bådar våren.
Vär-hane: Vestergötl. Linn. — Hof, D. V. — Dbk. — Om detta namns bemärkelse se nedan.
Alleluja, Lujula; Wahlenb. — (Werml., Bohuslän, Ö.Götland, Dbk.). — Se nedan.
Äldre namn:
Syra (Acedula), fr. medeltiden (1445), enl. Arn. Magn. 792, 4:o. Härmed menas dock trol. Rumex, hvilken allmogen än i dag, märkligt nog! kallar Syra, under det den benämner Oxalis: Sura. (Dbk.).
Hökebröd, 1685; Rudbeck, Hort. Bot. m. fl.
Danm. Suur-klever, m. fl. Norrige. Qvel-sev, Nat-sver, Regnblad, Täst-gres, m. flj
Den lilla Surväplingen är af allmogen mer hyllad, än man skulle tro, och har säkert varit det, åtminstone sedan medeltiden, ty på flere orter får blomman jämte sin svenska benämning, smeknamnet: Alleluja. Utom det att växten varit i forna tider ett flitigt anlitadt medel i svåra farsoter, njuter mången enslig vandrare än i dag af örten en :vederqvickande läska; och har jag mer än en gång i skogarna sett tiggerskan stilla sina barns gråt
med örtbladen, dem de törstande begärligt förtärt.
Källa: Internet Archive ·
