Sida 198
XV. Konstutställningen [Forts.]
or Äl BR
är nära tio, och vi hafva ännu 20 kilometers ångbåtsfärd, innan vi uppnå vårt nattläger.
Natt — det är ej rätta ordet. Det fins ej natt i detta land. Solen har gått ned, men hela himlen är full af flammor. Man skulle kunna tro, att det är de väldiga lågorna af en brand, som fråssar på de ofantliga skogarne någonstädes bortom horisonten. Det är ett haf af eld med reflexer af purpur och guld af en säll- spord intensitet. Och under denna sällsamt skimrande kupol hvi- lar sjön såsom en skimrande massa af matt guld, i hvilken propel- lerns rörelse lemnar ett kölvatten af strålande gnistor, som på den flytande ytan dansa en trolsk sarabande.
Denna Nordens afton är af en sällsam och gripande skön- het. Den räcker i timtal under en lågnsam afmattning i färger- na, till dess en ljus, mild slöja, mystisk såsom en dröm, sänker sig ned öfver denna storslagna natur, hvars breda, lugna konturer tona bort i den aflägsna horisonten och rikta våra förtjusta blickar upp mot den oändliga himlen. Sedan återvänder omärkligt ljuset och strålar mildt fram, denna gång försilfradt. Sjön, hvit såsom smält bly, på hvars yta afteckna sig stora gula fläckar af matt guld : förorsakade af väldiga timmerflottar, som flodernas snabba lopp skall föra ned till hafvet, krusas af morgonbrisen och blir likt per- lemor i de silfver- och rosafärgade reflexerna. Kölvattnet lemnar en fåra af silfver i den blå vågen, och på strandén afteckna sko- garne spetsiga, svarta uddar mot himlens opalfärgade blå. Det är morgongryningen, som framträder, en gryning klar och ren som ett barns blick.
Och bäst som vi sitta der, stumma, beundrande en sådan prakt, försjunkna i en andaktsfull betraktelse inför en skönhet så lugn och ljuf under denna sommarnatt klar som en kristall, re- ste sig de unga män, som gjort oss sällskap från Mora och som underhållit oss med dessa vackra melankoliska dalasånger, aftogo sina hattar och uppstämde på däcket kraftigt Gustaf Adolfs bön före striden, som icke är någon annan än Luthers hymn: "Vår Gud är oss en väldig borg”... Alla reste vi oss, och de af oss, som voro af germanisk stam eller af protestantisk religion, igenkände
den sköna sången och blandade sina röster med de unga sven-
skarnes.
Denna högtidliga, välsignade stund! Aldrig skola de. som voro ombord, glömma den 30 juni, denna morgontimma på den stora sjön Siljans silfrade vågor.”
| d å
Källa: Project Runeberg ·
