Sida 23
I. Hän mot Sverige
NG
FENA EA
nu orolig efter sitt jättesprång; att hafva Niagara framför sig rodnande i qvällsolens sista strålar eller badande 1 månljus; att se det hvarje dag och höra dess mägtiga röst, då man vaknar om nat- ten: var icke detta stort! Jag tänker på, då jag sitter omgifven af naturens stillhet, att denna vattenmassa allt fortfarande dag ut och dag in rullar, vräker sig, ryter och tumlar; att fortfaran- de regnbågen i all sin glans lyser öfver densamma. Ännu, då dags- ljuset är oklart och grått, faller vattnet snöhvitt ned, liknande en klippvägg af kalksten, eller vräker sig ut öfver kanten likt tjock, hvit rök. Alltjemt ser det ut, som om strömmen skulle dö, då den faller ned, men alltjemt reser sig från den ändlösa grafven dettajät- tespöke af skum och dimmor, hvilket aldrig försvinner, och hvil- ket har stått på samma plats lika hemskt högtidligt, sedan den tid, då mörker var på djupet, innan den stora ljusfloden vid ska- pelsens morgon på Guds befallning strömmade öfver verlden.
Källa: Project Runeberg ·