Åter i Sverige

— 470 —

nu här samma stilenliga, unggotiska form, som korrundens pelare. Detta arbete har visserligen varit förenadt med stort besvär och kostnad, men var i första hand nödvändigt, emedan pelarne näst bågarne och hvalfven äro de partier, som framför allt förläna en dylik byggnad karakter och organiskt lif.

Samtliga pelarne efter "stora gången” uppbära 10 rektangu- lära, spetsbågiga krysshvalf, hvartill komma, der långhus och tvärhus skära hvarandra, det imponerande, qvadratiska "”krönings- hvalfvet” samt korets främre mångstråliga hvalfkupa. Till dessa sluta sig sedan ”sidogångarnes” blott hälften så breda, qvadrati- ska hvalf. Alla äro de i motsats till de romanska kyrkornas stora och tunga krysshvalf af en lätt och smidig konstruktion. Här likasom i alla gotiska tempel hvilar intresset på de smärta, uppåt- sträfvande formerna, de med rask vexling af bågar och gördlar upprepade luftiga hvalfven, som med sina perspektiviska genom- blickar förläna åt det hela en storslagen tafla af rörlighet och lif. Härtill komma också de fyra rektangulära hvalf, som två på hvardera sidan om "kröningshvalfvet” täcka tvärhuset samt de af väggstöden uppburna hvalfkuporna öfver de talrika kapellen. Flertalet hafva likasom deras stödjande och fördelande bågar och hvalfstrålar undergått en större eller mindre restauration. Det-' samma är förhållandet med de högresta, kraftiga arkadbågarna, som öppnande sig utåt sidoskeppen, förena allt till ett enda stort rum. Ofvanför dessa skulle sedan en sträng stil hafva fordrat, att ett öppet, af småkolonner med rosverk uppburet läktargalleri, kalladt ”triforium,” hade öppnat sig inåt långs hela midtskeppet. Att en sådan förändring, som på ett önskvärdt sätt skulle hafva upplifvat dessa kalla, endast af runda luftgluggar genombrutna murytor och åt hela kyrkans inre förlänat en helt annan prägel, ej kunnat utföras, beror på det genomgripande arbetets betydliga kostnad. Nu har det i stället blifvit dekoratörens uppgift att med färger söka ersätta och öfverskyla, hvad som brister på denna punkt, hvilken i de många restaurationsförslagen visat sig vara kyrkans achilleshäl.

Tvärskeppets i norr och söder inbyggda, vanprydande läktare äro borttagna, och den gamla läktaren i vester, som förut fram- sköt ännu en hvalfbredd till nästa pelarpar, har dragits tillbaka och försetts med ett mindre altanlikt utsprång öfver hufvudingån- gen. Det stora vestra rosettfönstret har höjts något, så att dess ljusflod ej skall utestängas af den nedanför uppställda orgeln.