Sida 518
XXXVII. Slottet och Lifrustkammaren
— 518 —
ner sina bopålar på de vida slätterna. Nu är han vår störste immigrationsagent, hufvudegare af Hemlandet, delegare i jag vet ej huru många banker och andra affärer, har sjelf en vacker konstsamling och är väl den enda menniska i verlden, som konun- gen belönat med Vasaorden såsom lön för hans immigrationsarbe- te. Det är en fröjd att träffa en landsman, som lyckas väl, och derför gör det mig alltid godt att få råka och språka en stund med hr Johnson. Lycklig hemresa åt herrskapet Johnsons, och många lyckliga, framgångsfulla år i vårt stora, stora Amerika.
Vi skulle helsa på i Sveriges förnämsta fabriksstad, det vack- ra och ryktbara Norrköping, men deraf blef intet, ty den aktade vän, som skulle möta oss, erhöll vårt telegram sent, och då han i hast ändå kom ned till stationen full af den gamla gedigna svenska vänligheten, så gingo vi miste om hvarandra. Tåget var så ofantligt långt, att fastän han ropade på mig och jag på ho- nom, så misslyckades vi i alla fall. Jag kan derför endast den- na gång som hastigast helsa från den vackra och framgångsrika staden samt visa en del bilder derifrån, hvilka den omnämnde vännen godhetsfullt sände mig.
Nu äro vi framme i det gamla Linköping. Jo, det är ändt- ligen en plats, som bibehållit sin gamla prägel så att det förslår. Isidor Kjellberg och hans radikala tidning har nog försökt att modernisera” honom, men det har misslyckats, och deröfver sör-- jer allra minst den, som skrifver detta. Radikalismen är mig alltid afskyvärd, ty den är aldrig sann. Sanningen är central, ej ytterlig, glömmen icke detta, herrar samfundsomdanare.
Det råkade vara kreatursmarknad just den dag, då vi ame- rikaner aflade besök i den gamla stiftsstaden. Här fingo vi nu se hurudana nötkreatur östgötarne duga till att uppföda. Jag skryter ej med dem. De voro både för små och för magra för mina ögon. Kanske sådana i alla fall passa bäst för sitt ändamål, men bland oss dugde de platt icke. Våra kreatursuppfödare skulle bara skratta åt dem, men vi tänka endast på goda biffar och läcker rostbiff, då det blir fråga om nötkreatur. En gödoxe är i Kansas i högre pris än en häst, hvarför skulle man då begagna” oxar som dragare? Roligt var det ock för oss amerikaner att öf- verallt se bara oxar och stutar och deras förare. En sådan syn, som vi sågo i Linköping den dagen, skulle vara den mest lyckade cirkus i Salina eller Lindsborg och skulle draga många tusen menniskor tillsammans, så olika äro sederna i olika länder.
Källa: Project Runeberg ·