Sida 566
XLVI. En söndag i Hjärpås
XLVII.
John Ericssons monument i Filipstad, Vermland.
Jag ville så zerna till Vermland. Mina skäl voro många. Naturen deruppe är så svensk, så nordisk, folket är gladt: och uppriktigt, och de historiska minnena många och odödliga.
Vermländingarne äro både glada och stolta. Deras glädje unnar jag dem gerna, och deras stolthet är mycket förlåtlig. 0, att jag kunde tala om för folket i Amerika, huru leende sjöarne äro deruppe, huru glad sjelfva skogen ser ut i sin blandning af barr- och löfträd och huru det nordiska finnes öfverallt, men ändå med ett litet stycke af söder här och der, som gör det mil- dare, ljusare och för en — Kansasbo kärare än som annars vore fallet.
Hvem kan ändå tillfyllest tälja mig hvarför vermländingarne äro så glada? Men detta lynne är afundsvärdt och innebär i och för sig en stor nationalitetsrikedom. Ett sådant sinne värmes lätt af stora tankar. Det är ideelt af sjelfva naturen. Andra må släpa under guldets och rikedomens slafveri, vermländingen höfves det att lyfta blicken högre upp än så. Han tror på det, som varar för evigt. För honom är snillet större än guldet, och hans själ är stämd för den tillvaro, der glädjen aldrig skall taga slut.
Så pålitlig i sina åsigter som den konservative vestgöten blir dock sällan vermländingen. Detta beror ej på en ringare begåf- ning, kanske snarare på motsatsen. Vestgöten är lutheran och rojalist och blir aldrig något annat. Vermländingen deremot fal- ler gerna offer för nya tankar och åsigter, ty det rusar lifligt blod genom hans ådror.
Vi sörjde uppriktigt öfver, att vår vistelse i det älskliga Hjerpås blef så kort, ty der var det oss bokstafligen "godt att vara.”
(566)
Källa: Project Runeberg ·