Sida 36
Första kapitlet: Rena själssjukdomar
sa äro inga lund» iden tiska begropp. Det enn gällar in^ komst, det andra utgift. Mången är mycket sniken efter den förra, ulan att alls hålla pä hväd ban fnlt, ea j annan ar indolent och liknöjd att förvar fva, men så myc-M ket svårare att förmå till den minsta utgift. Båda dessa fel förenade utgöra G irigheten, Sparsambelen är en dygd blått sä länge den motvfiges af frikostigbt^tten, bvardera lämpad efter sin tid och sitt rum. Drifves denna sednare för långt blifver den S I ö a e r i. ^B
Hafb^^gärei rramstnller sig i en mängd olika former^ till större delen så väl kända, att vi kunna förbigå deui här. Vid tvenne »f dem, den ena i allRiänhet mindre beaktad I den andra mest framstliende af allBf sknia vi oärmare uppehålla oss. S
äamlfngsdrilten — begäret af I ega större fort-™ gående serier af föremal ocb deribland särdeles de mdra sällsynta — är ett nödvändigt vilkor för naturvetenskapernas, arkåologiens, konstens utveckling. Del är dock icke alltid de utmärktaste vetenskapamännen, som utgöra de största samlarne. Vanligen begagna de sig utaf hvad andra med samma intresse, men mindre djup forskningsförmåga, ihopbrtngat. Lätt öfvergår denna driTt i vurm och passion. Den antager då otika karakter efter personens egen och efter föremålet för samtingen. Botanisten behåller vanligen sina hlommors inilda natur, bos zoologen blandas den mera oied känslolöshet och förstörelse^^M begär, hos conchyologen med vinstbegär, o. s. v. Hos alla innebär den en viss grad af hafbegär, Descuret misslager sig här, när han säger, att sanilingsvurmen blott är en afart af ordningsmanien och att begäret ef>fl ter ett nytt slags musslnr etc. blott utgår från ubebaget, att se det tomma rummet inom serien. De största sam-
m
Källa: Internet Archive ·
