Sida 7
Efter dessa allmänna antydningar öfvergå vi till en framställning af de viktigaste allmänt antagna
Reglerna för beskattning.
1. Skattens källa är den skattskyldiges inkomst. Det är en gammal regel, att all skatt skall så vidt möjligt träffa inkomsten och skona förmögenheten, kapitalet. Man inser lätt skälet härtill. Staten måste — utom det att den har att iakttaga rättvisans fordringar — se till, att de källor, ur hvilka den hämtar medel för fyllande af sina behof, icke utsina. Göres nu förmögenheten eller kapitalet i allmänhet till källa för skatten, uppstår den olägenheten och orättvisan, att, då somliga kapital icke gifva någon afkastning, skatten måste tagas af själfva kapitalet, som därigenom hotas med undergång samt att af kapital, som gifva olika afkastning, måste betalas samma skatt.
Detta hindrar emellertid icke att en låg skatt, lagd på ett förmögenhetsföremål t. ex. fastighet, kan lämna själfva kapitalet orört, medan en hög skatt, lagd på inkomsten, kan värka såsom förmögenhetsskatt i egentlig bemärkelse d. v. s. till minskande af förmögenheten, hvarom mera längre fram.
Särskilt af vikt är, att det är den s. k. rena inkomsten, som bör utgöra skattens källa. Med ren inkomst menas det belopp, som återstår, sedan alla de omkostnader blifvit afdragna, som för en inkomsts vinnande varit af nöden. En skatt på den s. k. bruttoinkomsten d. v. s. hela inkomsten utan något afdrag för därå gjorda kostnader, hvilken skatteform i forna tider förekom under namn af tionde, är högst olämplig, orättvis och för kapitalbildningen skadlig.
Ej häller all ren inkomst kan drabbas af beskattning.
Det är en så godt som allmänt antagen grundsats, att statens anspråk på skatter icke få göra ingrepp i hvad som är nödvändigt för den enskilde för tillfredsställande af de oundgängligaste lefnadsbehofven, och att sålunda de lägre inkomsterna böra skonas från beskattning.
