Rättskrifningens grunder

OM SVENSK SKRIFT. 19

bereder dem numera, sedan den öfvergått till vana, ingen eller åtminstone ingen nämnvärd svårighet. För sin egen personliga del hafva de sålunda intet gagn af en ändring, endast obehag och besvär, hvilket de alltför väl kunna låta bli att underkasta sig, därest de finna det större, än de anse sakens vikt kräfva. Endast af dem kan detta offer rimligen begäras, hvilka äro satta att som lärare leda det uppväxande släktet. Och dessa liksom reformens öfriga frivilliga förkämpar böra företaga den ju förr dess hällre. Ty ju längre den uppskjutes, desto större besvär kommer den att vålla, då den en gång skall genomföras. Och detta måste förr eller senare ske, såvida vår skrift

icke skall med tiden blifva nästan omöjlig att lära. I

följd af det talade språkets visserligen ytterst långsamt och därför nästan omärkligt, men dock alltjämt fortgående förändringar, måste nämligen skriften, därest den icke följer talet i spåren, så småningom föråldras ända därhän, att den öfvergår till en lönnskrift, i hvilken icke en enda bokstaf bibehållit sin ursprungliga betydelse, utan kan beteckna snart sagt hvad som hälst, i följd hvaraf hvarje ords stafning måste särskilt inläras och i minnet fasthållas. Detta tillstånd är icke långt ifrån att redan hafva inträdt 1 engelskan, som t. ex. återger talets aj med eye eller I och talets ju med ewe eller yew; eller i franskan, som t. ex. stafvar ordet 4 med eaux och ordet örö med heureux. Och tidpunkten för dess inträde är icke alltför aflägsen i ett språk, där man t. ex. skrifver och, sex, igen och gif, när man menar åkk, säks, tjänn och jiv. — Om sålunda bruket i allmänhet icke förtjänar att uppställas såsom stafnings- grundsats, så följer däraf ingalunda, att det icke inom vissa bestämda och väl begränsade områden kan och bör respekteras äfven af den, som för öfrigt och i allmänhet reformerar sin stafning. Dessa områden äro följande:

a) £gennamn (ort- och personnamn, i all synnerhet släktnamn), i fråga om hvilka man följe det bruk, som namnets ägare hyllar. Härvidlag torde nämligen endast ägaren (den person, kommun o. s. v. som äger namnet) hafva rättighet att företaga en ändring. Och äfven denne bör härvid förfara med en viss försiktighet, emedan en dylik namnändring icke blott lätteligen kan leda till för-

SE ESSIN

FSS AS SISERSISANA NAN-A NR

Ål y TRANS SEE

SERENA

NERE

RR RS ERA Ft SA

FR

tea pe

Se

RESO Ee rs pA I RAA