Rättskrifningens grunder

20 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

växlingar, utan till och med understundom framkalla rätts- liga förvecklingar (t. ex. om man testamenterar sin egen- dom åt en K. Bärgström, under det att den åsyftad personen själf skrifver sto C. Berostrom, 0. dy;

b) Främmande ord i den ofvan (s. 11) angifna bety- delsen, i fråga om hvilka man följe det bruk, som är härskande inom det språk, dit orden egentligen höra. En ändring bör här icke ifrågakomma, emedan, såsom vi ofvan utvecklat, en sådan (t. ex. suum kujkve för det latinska suum cuique eller kånäsangs afär för det franska connaissance å faire) icke skulle vara af något som hälst gagn. Och en onödig ändring af något bestående är naturligtvis förkastlig.

c) Vacklande ord — d. v. s. sådana, i fråga om hvilka - tvänne olika stafningar kunna från uttalets synpunkt anses vara ungefär lika berättigade — så ofta man icke af samhörighetsgrundsatsen kan erhålla någon ledning vid valet af stafning (se ofvan s. 13 f.). En dylik osäkerhet om den rätta stafningen kan uppstå på två olika sätt. Ett ord kan nämligen hafva tvänne tydligt olika uttal, som båda erkännas såsom ungefär lika goda i vårdat eller högtidligt riksspråk. I ett sådant fall bör den gängse stafningen bibehållas, så långt den värkligen öfverensstäm- mer med ett af de rådande uttalen; detta emedan man naturligtvis icke har någon rimlig anledning att ändra mera, än som nödvändigt behöfves. Alltså bör man t.ex. skrifva helbrägda, gitarr, tåddy, icke hällbräjda, jitarr, tåddi, ehuru äfven det uttal, som af de sednare stafningarna angifves, måste erkännas såsom godt. Skulle detta sist- nämda uttal med tiden blifva erkänt såsom afgjort bättre än det förra, så bör naturligtvis skriften då — men icke förr — ändras till öfverensstämmelse med det nya, allmänt erkända uttalet. Å andra sidan bör man naturligtvis icke bibehålla den gängse stafningen, i händelse den återger ett uttal, som visserligen förekommer, men icke erkännes som lika godt eller bättre än ett annat. Man bör sålunda icke skrifva b. ex. djup, sigill, tomte i stället för jup, sul, tåmte, på den grund att det finnes ett större eller mindre antal personer, som värkligen uttala dessa ord med d-, g- och o-ljud; ty ett dylikt uttal är icke god svenska, Dess

Pad