Rättskrifningens grunder

Rene 1 STORE RSA NS TES AA GSE rr YA or SANNE NE ; RABE Sara bn iv SE rdr OT NES OSA NA VE OTRS REEBSRSTER ART PT AG ORGNR jr rn EST ET g

ÖM SVENSK SKRIFT. 31

återgifvande vore lika obefogat som stafningarna fjyf och punn i stället för fuf och pund, ty det förra uttalet är visserligen rätt vanligt, men anses mindre vårdat än det sednare. — Men den rätta stafningen kan vara tvifvel- aktig på helt annat sätt. Man säger hvarken flickor eller flickår, hvarken sitter eller sittär, utan i båda fallen något midt emellan. I sådana fall bör gifvetvis den nu brukliga stafningen bibehållas, emedan här ett i eller ä icke skulle bättre motsvara det värkliga uttalet, än den hittills gängse stafningen gör. Och denna bör därför få äga bestånd, så länge man icke funnit det vara lämpligt att medelst sär- skilda, nyuppfunna bokstäfver beteckna de nämda mellan- ljuden. Detta leder oss öfver till en ny synpunkt i fråga om rättstafning.

I 6. Afven om vår skrift alltigenom vore styrd af uttalsgrundsatsen, d. v. s. alltid och i allt sökte återgifva uttalet, så vore vi ingalunda därför befriade från allt kom- promissande. Frågan blir nämligen i alla fall den, med huru stor noggrannhet talet skall återges i skrift. Att med särskilda bokstäfver utmärka alla de ljudskiftningar, som den vetenskapligt bildade jiakttagaren kan urskilja, är tydligen ett för vetenskapliga ändamål lämpligt och rent af nödvändigt sätt att gå till väga. Men för en praktisk skrift för gemene man, d. v. s. en skrift, som icke afser att åskådliggöra, huru det svenska uttalet i alla dess detaljer är beskaffat, utan som blott vill för den läsande göra begripligt, hvad den skrifvande menat — för en sådan skrift är en dylik grad af noggrannhet vid uttalets återgifvande alldeles obehöflig, ja rent af skadlig; ty vi få aldrig glömma, att uttalets återgifvande icke är vår vanliga skrifts ändamål, utan blott ett — och visser- ligen det viktigaste — bland medlen för vinnande af ända- målet, som är: tankarnas meddelande. Det är därför t. ex. alldeles onödigt att genom olika bokstäfver uttrycka den skillnad i uttal, som onekligen förefinnes i fråga om a i la och - aj, w.1l du och jul, o 1 kor och jUuckop, ei; ser: och sitter, å i hål och urhålka (hittills vanligen stafvat urholka), g i seg och segt, b i snabb och snabbt, p i på och spå os. v Och en sådan - skrift, som slafviskt följer uttalet, blir också på grund af den mängd tecken, den kräfver, alldeles för