Sida 22
2. Om svensk skrift
, dn år BRA s a dn a RANN . SAR RN KS ALE AKAN RY TNA 2 RN ER BRA VR rd Vr ge 82 nara FRAS
29 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
svårlärd i förhållande till det gagn, man däraf har för tankarnas riktiga meddelande. Man måste sålunda vid uppgörandet (och reformerandet) af en praktisk skrift taga hänsyn icke blott till skriftens tydlighet och noggrannhet, utan äfven till dess enkelhet och lätthandterlighet. Men man måste äfven härvidlag vara varsam, så att man icke genom att taga för stor hänsyn till den skrifvandes be- kvämlighet gör skriften så fattig på tecken, att den blir otydlig, ja vilseledande för läsaren. Så t. ex. är det naturligtvis ett missgrepp att under samma tecken inrymma så olika ljud som vokalerna i ber och bär (något som dock sker, när man skrifver der, verk i stället för där, värk o. d.), slutljuden i telegraf och grav (skrifvet graf) eller begynnelse- ljuden i kisse och fjista (skrifvet kista) o. a. d. Uppgiften för en praktisk skrift blir, kort sagt, att söka genom en klok kompromiss med minsta möjliga besvär åstadkomma den för ett rätt begripande nödiga tydligheten; eller på annat sätt uttryckt: med minsta möjliga antal bokstäfver uttrycka alla de — och blott de — ljudskiftningar, som äro af väsentlig betydelse för rätta uppfattningen af det skrifnas tankeinnehåll.
S 1. För att detta tankeinnehåll skall kunna på ett fullt nöjaktigt sätt tillägnas, torde man emellertid böra af en värkligt praktisk skrift fordra, icke blott att den ut- trycker nyssnämda ljudskiftningar, utan äfven dessutom ett annat förhållande af stor språklig betydelse, nämligen
- hvad man kallar stafvelsernas och ljudens tonvikt, d. v. s.
det starka eftertryck, hvarmed vissa af dem uttalas i mot- sättning till de andra. Om vi jämföra de båda orden kallas och kalas, så finna vi lätt, att det förra har tonvikten på första, det sednare på andra stafvelsen. Jämföra vi så lalas och kallas, finna vi, att båda visserligen hafva tonvikten på första stafvelsen, men i talas hvilar den på vokalen (a), i kallas på konsonanten (1). Och jämföra vi slutligen kalas och madrass, så befinnas båda hafva ton- vikten på andra stafvelsen, men kalas på vokalen (a), ma- drass på konsonanten (s). I fråga om betecknandet af dessa viktiga olikheter i uttalet är vår svenska skrift högst bristfällig, hvilket visar sig på följande sätt:
Källa: Project Runeberg ·