Rättskrifningens grunder

42 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

visserligen ett från läsarens sida ganska omotiverat steg, ty tvifvelsutan skulle en sådan redan efter genomgåendet af endast några få nystafvade tidningsnummer med lika stor lätthet läsa nystafning som den honom välbekanta gammalstafningen. Men dels skulle mången icke tro detta och därför underlåta att ens göra försöket; dels skulle mången icke vilja. underkasta sig ens detta lilla besvär, då han ju kunde slippa det genom att vända sig till en tidning med gammalstafning. Alltså skulle ett dylikt radi- kalt tillvägagående från tidningens sida leda till ekonomisk förlust eller rent af ruin för densamma utan att i nämn- värd mån gagna den goda saken; och hvad värre är, det skulle strida mot alla sunda principer för en god skrift, ty — sämst af all skrift är den, som icke lyckas blifva läst. Naturligtvis, ty skriftens högsta ändamål är ju att öfverföra tankar från den ene till den andre, och detta kan icke ske, utan att den blir läst. Men för att bli detta, måste den stundom taga hänsyn till folks fördomar. I förevarande fall sker detta lämpligen på så sätt, att man t. ex. årligen (eller halfårsvis) inför. ett antal ändringar, men detta för hvarje gång blott i så pass stor utsträckning, att skriften icke för en- gammal läsare förefaller afskräckande. Och om t. ex. hvarje ändring icke göres mera genom- : gripande, än att hvar 100:de bokstaf (således ungefär en på hvarannan rad) af densamma drabbas, så torde en sådan . med säkerhet icke komma att förefalla stötande. Under förutsättning af årliga ändringar af samma omfång skulle på så sätt en radikal nystafning hinna på 10 år genom- föras, utan att läsaren däraf haft: nämnvärdt obehag.

I 49. I hvilken ordning böra i så fall förändringarna bidlana Svaret härpå är i sin allmänhet tämligen själf- klart. Eftersom ifrågavarande ”afskrifning af sekelgammal orätt" företages för att befria vår skolungdom från en odräglig börda, som utan allt gagn för den själf eller andra trycker densamma; och eftersom en stafningsreform vid skolundervisningen finge sitt kraftigaste stöd i en gradvis fortskridande reform uti de äldres stafning och knappast kan blifva fullt betryggad annat än i de punkter, i hvilka man å båda hållen följes åt; så är det tydligt, att böfrudesntaten i fråga om ordningen för smårefor-