Sida 12
af mycket sent datum. Så berätta innevånarne på Fidjiöarna ännu om en våg, efter hvilken de i flera år höllo farkoster i beredskap för att rädda sig, om den skulle förnyas. En del af de yngre berättelserna äro alldeles påtagligen uppblandade med hvad missionärerna förkunnat. En kritisk granskning visar med ett ord, att de ej alla syfta på samma tilldragelse och till den öfvervägande delen intet ha att göra med den katastrof, vi vant oss kalla “syndafloden“ och hvilken behandlats i den ofvan gifna redogörelsen för de berättelser, som samla sig kring Izdubarsagan och peka hän mot Eufrat och Tigris dalgång.
3. Förödande naturtilldragelser i nyare tider.
“Ständigt dropp urholkar sten“ säger ett gammalt ordspråk; säkert är också, att naturen mäktar åstadkomma stora värkningar genom summan af små krafter. Hvem häpnar ej vid tanken på att det lilla oansenliga koralldjuret förmår bygga de väldiga korallrefven; hvem tänker väl på att de tusentals bäckar och rännilar, som slutligen förena sig till floder, så småningom föra bärgen ned i hafvets djup, blott de fortsätta sitt ändlösa lopp mot oceanen tillräckligt länge! Men en och annan enstaka gång händer det att naturens krafter så att säga samla sig till en kraftyttring. Denna blir då så väldig, att människan, som så gärna vill ej blott mäta naturen, utan också mäta den efter sig själf, står där slagen af häpnad och skräck, af vördnad och beundran allt efter hennes egen ställning till naturen. Dessa i stort tilltagna företeelser leda i de flesta fall sitt ursprung från förhållandena i jordens inre och de där rådande värmeförhållandena. De mest kända af de på dem beroende värkningarna är vulkanismen. De vulkaniska eruptionerna eller som vi oegentligt nog i allmänhet kalla dem, utbrotten af eldsprutande bärg, äro ofta i hög grad förhärjande. Men denna förödelse är lyckligtvis af ytterst lokal natur, några mil på sin höjd kring vulkanen. Med dem äro dock på det närmaste förenade
