Syndafloden

lära, som inom geologien kallas “diluvialteorien“ och under lång tid tryckte sin stämpel på denna vetenskap. Först med denna läras störtande kan man också räkna den moderna geologiens uppblomstring. En gång fallen fick berättelsen om en “syndaflod“ samma öde som fallna storheter i allmänhet få; man nekade alldeles dess rätt att vara till, och det oaktat alla rop, som höjdes från kyrkans målsmän, att just denna stora öfversvämning var ett fullkomligt oomkullkastligt faktum, ett af de allra tydligaste bevisen på bibelns sanning. Med den riktning, som utmärker den nyaste naturvetenskapen, att ej med en förnäm axelryckning uttala sin dom utan undersökning, att äfven ur de forngrå sagorna vaska ut de korn af sanning som finnas, har också den gamla berättelsen om en “syndaflod“ upptagits till pröfning. Det är en af vetenskapens ypperste — Prof. Edv. Suess i Wien — som med nedläggande af ett omfattande arbete pröfvat alla de gamla berättelser man känner om öfversvämningar, jämfört och sammanstält uppgifterna samt sedan stält fram dem i det ljus, vårt eget tidehvarfs erfarenhet kastar däröfver. I detta ljus ser man ock, huru dessa berättelser stamma från minnet af en storartad naturtilldragelse, för hvilken ett af dåtidens kulturfolk varit utsatt; huru intrycken af denna sedan fortplantat sig till andra folk och hos dem på olika sätt införlifvats med deras egen sagovärld. Vi skola nu också först se hvad som bevarats till nutiden af dessa berättelser, för att sedan söka jämförelsepunkterna och till sist draga slutsatserna.

2. Olika berättelser om en stor öfversvämning.

När man vill söka långt tillbaka i människosläktets häfder, måste man gå ifrån de länder, som nu stå på höjden af mänsklig odling, man måste vandra österut till den gamla Orienten för att där i spillrorna af babyloniernas och assyriernas fallna städer, bland indiernas tempelhögar och egyptiernas grafvar finna minnesmärken