Sida 19
beröras vi, som endast bo ett par hundra mil därifrån, af katastrofen blott genom några korta telegram och tidningsartiklar och uttala på sin höjd vårt: “stackars människor!“ Med ett ord huru stora, huru förhärjande naturrevolutionerna än äro, blifva de dock alltid lokala och oväsentliga när man jämför de områden de förhärja med hela jordytan, och aldrig har man lärt känna någon sådan, som sträckt sig öfver hela jorden.
4. “Syndaflodens“ beskaffenhet och utsträckning.
Än en gång vandra vi tillbaka till det slättland, genom hvilket Eufrat och Tigris söker sin väg för att nå persiska viken. Se vi något närmare på dessa trakters geografiska byggnad finna vi, att persiska viken och Mesopotamien — såsom nu låglandet mellan Eufrat och Tigris kallas — tillsammans utgöra en stor dalgång, som sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning från Armeniens bärg ända ned till den bärgskedja, som den arabiska halfön skjuter fram för öppningen af persiska viken. Detta lågland utgör också en väldig depression eller sänkning i jordskorpan mellan den arabisk-syriska högslätten och de stora bärgskedjor, som kanta de gamles Iran, nutidens Persien. Från dessa kedjor löpa också de låga förbärgen ut, som sträcka sig långt fram på slätten, och genom hvilka Tigris bifloder bana sig väg. Slätten själf, en gång brännpunkten i den mänskliga historien, ligger nu öde och tom. Kanalerna och vattenledningsarbetena, som en gång gjorde den till en af världens fruktbaraste länder, äro för längesedan igenvallade, och de få innevånare, som finnas, lefva sitt lif i dådlös fornglädje. Men likadant som då fortsätta Eufrat och Tigris sitt väldiga arbete, hvilket går ut på ingenting mer och ingenting mindre än att fylla persiska viken med sina slammassor. Länge ha de redan arbetat härpå, men resultaten äro också stora. Hela slättlandet 400 kilometer från deras nutida mynningar har uppstått genom detta så småningom skeende tillförande
