Sida 3
1. Inledning.
Det är ett för hvar och en af oss gammalt välkänt ord, som ljuder till mötes i detta: syndafloden! En hvar har bland sina första kunskaper fått inpräglat, att Gud, den allsmäktige öfver Israel, lät en stor “flod“ komma öfver jorden för människornas synders skuld. Och denna “flod“ den kallas helt naturligt syndaflod, alldenstund alla synderna däri dränktes tillika med — syndarne. Namnet synes oss så klart och enkelt, huru mycket mera skall det då ej förvåna, när man får höra att hela denna vackra öfverensstämmelse mellan namn och händelse helt enkelt beror på en i ganska sen tid hos oss skedd förvrängning. I den gamla hebreiska täxten står intet ord, som kan öfversättas med vårt synd. Också öfversatte Luther grundtäxtens ord med: “Sinfluth“, som betyder den stora (allmänna) floden. En tolkning, hvilken äfven återfinnes i de första svenska bibelöfversättningarna t. o. m. i Karl XII:s bibel af 1703. Men i senare tider har detta “sin“ kommit att öfversättas med synd; kanske af bristande språkkunskap, kanske för att det tog sig bättre ut!
Äfven när vi lyckats återföra ordet “syndaflod“ till den ursprungliga betydelsen, återstår dock själfva hufvudsaken, berättelsen i bibelns första bok om det stora vattenflöde, som lät alla människor omkomma, utom en enda from man och hans familj, från hvilken sedan ett nytt människosläkte härstammade. Få af de bibliska berättelserna ha i så hög grad sysselsatt tänkande människor som just denna. Strider, bittra och hänsynslösa, ha utkämpats för och emot sanningen af denna berättelse. Ja, den har t. o. m. omgestaltande ingripit i själfva vetenskapen, ty på grunden af den uppstäldes en vidlyftig vetenskaplig
