Syndafloden

väg, kastades jorden i höjden med gälla explosioner. Vattnet frambröt allestädes och medförde en oerhörd mängd förkolnat träd — — samtidigt sjönk markens yta och en mörk flytande massa steg upp ända till buken på hästarna.“ Många flere exempel skulle kunna anföras af liknande art, men redan denna jämförelse torde vara ett bevis för att de strömmar, som Annunakerna framdrifva, djupets brustna källor, om hvilka 1:sta Mose bok förtäljer, visa hän på att här varit fråga om en jordbäfning i en bred floddal.

Läsa vi vidare står det skrifvet att: “Rammâns vågsvall stiger upp till himmelen“. Redan i de första ord hvarmed öfversvämningen omnämnes, säges den stiga upp mot himmelen, och därvid nämnes ej Êa, hafsguden, hvilken ju tvärtom varnat, utan Rammân, ovädersguden. Här menas helt säkert ej blott en af jordbäfning förorsakad öfversvämnings vågor. För sådana vågor skulle gudarna ej hafva flytt till Anus himmel, eller, såsom några kilskriftforskare velat tyda stället, från planeternas sfär till fixstjärnornas. Vi ha däremot i det föregående lärt känna en naturtilldragelse, som stammar från ovädersguden, antager de väldigaste dimensioner och för med sig “vågssvall“, som stiger mot himmelen: cyklonerna. Vi känna dem redan i deras storslagna förödande kraft, och här är endast den anmärkningen att göra, att man känner tillfällen, då äfven jordbäfningar inträffat samtidigt med dem. För att illustrera den erfarenhet Hasîs-Adra gjorde, att “allt ljus hemfaller åt mörkret“ under hvirfvelstormen, se vi hvad den preussiska krigskorvetten “Arkona“ under en sådan erfor vid Japans ostkust den 2 september 1860: “kl. 8 på morgonen blef det så mörkt, att man ej längre kunde se fartygets stäf; haf och moln tycktes sammanflyta. Vågorna tornade sig upp som murar och stormen piskade skummet som ett tätt nålregn genom luften. Hafs- och regnvattnet sköljde öfver däcket i strömmar och trängde genom alla öppningar ned i batteriet; vind och böljor brusade ej mera, allt skakades och dundrade“ — — — Detta är Rammân, som lyfter vågorna mot himmelen, tills de darrande gudarna själfva fly undan till högre sfärer, och som låter allt ljus hemfalla åt mörkret. Och de ord, i hvilka hans ingripande skildras omedelbart efter Annunakernas värksamhet, lägga den