Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

bildningar, nämligen i de gamla flodbäddarna och i bergsgrottor, i hvilka båda menniskan efterlemnat talrika minnesmärken. Det är till skildringen af dem vi nu skola öfvergå, och af flere skäl torde det vara lämpligast att börja med de i flodbäddarna gjorda fynden. Men först är det dervid nödvändigt att lära känna, huru en flodbädd är beskaffad äfvensom det antagligaste sätt, hvarpå man sökt tolka dess bildning.

Om man tänker sig en vattenmassa, en bäck eller en flod, bildad genom regn eller smält is från de högre belägna bergen, flyta fram öfver en med mer eller mindre grunda fördjupningar försedd jordyta, t. ex. ett lager af kalk (eller krita) — det är nämligen hufvudsakligen i kalktrakter, som de fornfynd göras, hvilka här komma i fråga — så breder sig vattnet först ut betydligt öfver denna yta, sökande sig väg företrädesvis uti dess rännor och fördjupningar. Detta vatten upptager från förmultnade växtämnen fri kolsyra i mängd. Allt det vatten, som kommer i beröring med kalklagrets fasta kolsyrade kalk, upplöser genom sin fria kolsyra en del deraf i form af sur kolsyrad kalk, hvilken är lättlöslig i vatten. Mängden af hvad som löses på detta sätt, är ej någon obetydlighet. Man kan tvärtom genom beräkning bevisa, att ofantliga massor kalk på detta sätt ständigt bortföras lösta i flodernas vatten. Genom denna kalkens upplösning bildas småningom en allt djupare ränna i den yta, öfver hvilken bäcken eller floden flyter fram. De svårlöstare delarna af hällen lossna dervid efter hand och dragas jämte andra från stränderna tillkomna fasta partiklar i form af sand,