Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

utdöda djur och hufvudsakligen af mammuten. Likartade fynd omtalas äfven från nordvestra Amerika. Men vi känna mammuten ännu närmare än så, vi känna mer än blotta benen. Ty man har, såsom det torde vara bekant, anträffat hela djur med hull och hår infrusna i norra Sibiriens ismassor — på detta sätt, i sådana iskällare förvarade sedan kanske många årtusenden tillbaka. Det första af dessa hela mammutdjur, hvilket vid Lenaflodens stränder i nordligaste Sibirien år 1799 lär hafva uppdagats af en kringströfvande tungus, besågs, då ännu qvarsittande i isen, år 1803 af Adams. Vid dennes ankomst var det något skadadt af vargar, björnar och jakuternes hundar — så väl voro nämligen mjukdelarna bibehållna, att dessa djur låtit köttet sig väl smaka. Genom detta fynd fick man först närmare kännedom om mammutens utseende. Dess skinn var, enligt Adams' skildring, mörkgrått och betäckt af en riklig pels, som bestod dels af rödbruna hår af ungefär fyra tums längd, dels af finare, tumslång ull af samma färg, men derjämte äfven af svarta, bland de andra håren sittande tagelhår af tolf till sexton tums längd och af större tjocklek än hästtagel. Hela djuret var nio fot högt och sexton fot långt, de väldiga betarna oräknade. Dess vackra skelett pryder nu Petersburgs stora museum; på hufvudet sitter ännu en del af huden och banden qvar. Sedermera hafva åtskilliga gånger hela mammutlik blifvit anträffade i närheten af Sibiriens norra kust. Sålunda fann t. ex. Middendorff 1843 en dylik mammut vid Tas, nära polarcirkeln; en del af mjukdelarna voro så väl bibehållna, att den ena ögongloben ännu förvaras i