Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

Moskwa-muséet. Samme naturforskare anträffade en annan mammut tillsamman med en liten unge, inbäddad i ett lager af lera och sand, hvilket innehöll erratiska block, femton fot öfver hafvets yta; i detta lager fans en stam af lärktallen och hafssnäckor af nu lefvande arktiska arter. Då dessa hafssnäckor äfven äro karakteristiska för Europas istid, låter sig redan deraf ett och annat sluta. År 1866 fans vidare vid Yeneseis mynning en hjord af mammutskeletter med ännu delvis qvarsittande hud och hår. Middendorff anser t. o. m., att under senare århundraden tusental af sådana mammutlik utsmälts ur isen eller den frusna jorden, men att de alltjämt uppätits af rofdjuren; de högar af mammutbetar, som der och hvar ännu anträffas i Sibirien anser han just härstamma från sådana lik.

Hvad kan man då sluta till af alla dessa fynd? På hvilken tid har mammuten lefvat i Sibirien? När och hvarför dog han ut i detta land? Hurudant klimat har han fordrat? Hvaraf har han lefvat? Huru hafva de i isen funna djuren blifvit inneslutna i den? Detta är allt frågor, som tränga sig på oss vid tanken på dessa Sibiriska fynd. Utrymmet tillåter ej att här ingå på ett närmare utredande af dem alla, utan vi måste nöja oss med att i få ord angifva de slutsatser, till hvilka den vetenskapliga forskningen i detta hänseende kommit. Särskildt är frågan om klimatet af stor vigt för vårt ämne, emedan vi deraf till viss grad kunna sluta till dess beskaffenhet äfven i Europa under mammuttiden. Sibirien har förr haft något, men dock ej så särdeles mycket, mildare klimat än nu. Polarhafvet betäckte förr en stor del