Sida 2
Inledning
sluttningar bekämpa det väldiga mammuthdjuret. Vi finna lemningar af måltider, björnens, renens, polarräfvens och den nordiska filfrasens benknotor, som i och för märgens uttagande blifvit krossade. I de hålor, som i Belgien påträffats, visar oss vetenskapen till och med menniskoben under omständigheter, hvilka tydligt häntyda på, att våra förfäder i mellersta Europa en gång voro kannibaler liksom ännu i dag några menniskoätande horder finnas på Söder-hafvets öar; vidare visar hon oss stycken af björnens, noshörningens och mammuthdjurets skeletter, lemningar af längesedan utdöda djurslägten, om hvilka all historisk kännedom saknas. De slutsatser, som följa af sådana sakförhållanden, äro påtagliga: menniskan visar sig såsom samtida med fornverldens utdöda jättedjur.
Så långt är allt godt och väl; men nu kommer en punkt, der forskningen i menniskans ur- och utvecklings-historia kommer mången att rysa. De äldsta hufvudskålar, man påträffat, skilja sig ganska väsendtligt från de nuvarande menniskornas, och detta så mycket mer ju äldre de synas vara. Utan att redan nu ingå i en noggrannare karakteristik må vi blott anmärka, att de äldsta menniskornas panna i allmänhet var mindre och mera tillbakatryckt, hvarigenom den mycket närmar sig formen af de menniskolika apornas, gorillans, orangutangens och chimpanséns.
Källa: Project Runeberg ·